Möt Maud Ankardal

Erfaren kliniker och aktiv inom klinisk forskning och utbildning. Maud Ankardal är en av landets tongivande specialister på ÖAB/urininkontinens.

Denna intervju gjordes i slutet av oktober 2005, strax innan Maud Ankardal försvarade sin avhandling "Evaluation of surgical methods for treatment of female stress urinary incontinence" vid Göteborgs universitet. Med de studier, som ingår i avhandlingen, försvarar Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU) sin tätposition inom minimalinvasiv gynekologisk kirurgi. På SU var man pionjärer med laparoskopi vid utomkvedshavandeskap och hysterektomi och tidiga inom inkontinenskirurgi. På SU finns också en stark tradition för evidensbaserad medicin.

Läs också: Maud Ankardal svarar på läsarfrågor.

Med vänliga hälsningar,
Urban Carlström, redaktör

Maud Ankardal, Centrumöverläkare inkontinenskirurgi, KK, Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU) har deltagit i uppbyggnaden av inkontinensmottagningar i Göteborg och är en framträdande förkämpe för de kanske 800.000 svenskar som har problem med blåsa och urinvägar.

Du verkar engagerad i mycket. Utbildning, kliniska studier, avhandling. Hur orkar och hinner Du?

- Man prioriterar det som är kul! Engagemang ger energi och ork men det är klart att tiden sätter gränser. Arbetet med Sinoba är väldigt roligt just nu; det är ju också nytt. Här finns många angelägna uppgifter. Men ambitionsnivån får anpassas efter verkligheten, då föreningen hitintills saknat resurser för avlönat arbete. Allt sker på fritid. Utbildningar är också kul! Här på SU har vi ordnat kurser inom inkontinenskirurgi de senaste 3 åren. Det är berikande att träffa kolleger och utbyta erfarenheter.

Avhandling om inkontinenskirurgi

Berätta om Din avhandling; vilka är de viktigaste resultaten och varför?

- Avhandlingen består av 4 studier; De två första är randomiserade studier som jämför tre olika operationsmetoder mot inkontinens; öppen kolposuspension (golden standard på 90-talet) och två titthålstekniker. Vi fann att laparoskopi med nätband (mesh) som klamrades fast (staples) inte var lika bra. Därmed har vi övergivit den metoden. Laparoskopi med suturer är dock lika effektiv som öppen kolposuspension. (M Ankardal, et al. BJOG 2004; (sep)Vol.111:974–81 resp. Acta Obstet Gynecol Scand 2005; 84:773–9.)

Den tredje är en uppföljningsstudie efter tension-free vaginal tape (TVT) som kan sägas vara dagens standard vid inkontinens. I den studien följs 700 kvinnor efter TVT på Karlstads Centralsjukhus i 5 år vilket troligen gör den till störst i världen. Nu har ca 300 kvinnor utvärderats efter 5 år och dom mår bra, med få återfall och få komplikationer. Delar man in i subgrupperna ansträngnings- (SUI) och blandinkontinens (MUI), dvs med inslag av trängningar (ÖAB) ser vi att MUI har sämre resultat. Vid MUI var 55 % återställda efter 5 år jämfört med 81% med enbart SUI (p<0,001). Detta beror inte på metoden i sig utan på att dessa kvinnor har en annorlunda sjukdom, där trängningar (ÖAB) inte är operabelt på samma vis som SUI. Jag skulle vilja mäta ”graden av eller andelen” ÖAB för att kanske kunna se vem som lämpar sig för TVT-operation. Det kan vi inte idag.

Den fjärde artikeln består av en hälsoekonomisk analys där vi räknade fram kostnaden per botad patient (kostnadseffektiviteten) för 4 operationsmetoder mot urininkontinens utifrån ovanstående studier. Resultatet blev att TVT är mest kostnadseffektivt vilket främst beror på att TVT kostar drygt hälften jämfört med öppen resp laparoskopisk kolposuspension.

Ges kvinnors besvär lägre prioritet?
 
Ibland framhålls att kvinnosjukdomar ges lägre prioritet. Också att ÖAB/UI inte fått tillräckligt utrymme, inte ens inom kvinnosjukvården. Hur ser du på detta?

- Ja det stämmer till vissa delar, men ÖAB drabbar i lika stor utsträckning män. I kvinnosjukvården har framfall och inkontinens nog tidigare inte betraktats som statusfyllt eller ”häftigt”. Ur patientperspektiv är UI del av ett tabu. Man talar inte högt om vissa sjukdomar. För 50 år sedan hyssjade familjen om en medlem drabbades av cancer eller psykisk sjukdom. Så är det med ÖAB/UI, men det har blivit bättre på senare tid. Attityderna ändras och samtalet, även det offentliga, har blivit öppnare. Mer arbete krävs dock och upplysning är en huvuduppgift för Sinoba, men också för alla oss som arbetar med ÖAB/UI. Patienter och anhöriga måste inse att detta är en sjukdom och att de har rätt att få medicinsk hjälp.

När insikten om att ca 800.000 svenskar lider av ÖAB/UI landar kommer också resurserna för utbildning, utredning och behandling att öka. Ett ökat intresse märks också bland alla de företag som marknadsför produkter som efterfrågas av inkontinens- och ÖAB-populationen.

Om inte pengar var problemet – vilka åtgärder skulle Du besluta om?

- Mer kunskap om ÖAB hos både patienter och vårdpersonal. Ökad medvetenhet hos beslutsfattare. Inom primärvården behövs också mer utbildning. Detta är alltid en svårighet då allmänmedicinen ska täcka in ”allt” och det man inte känner till så mycket och har god kunskap om uppmärksammas heller inte.

Att fler vidareutbildar sig vore önskvärt. Inkontinenscentrum i Västra Götaland ordnar kortare kurser för sjuksköterskor. Dessutom finns en högskoleutbildning till uroterapeut på 3 terminer i Göteborg. Läkemedelsindustrin ordnar också bra kurser. Runtom i landet finns olika långa operationsköer; här i Göteborg har de varit nästintill årslånga. Dessa skulle jag operera bort genom ökade resurser. Lokalt i Västra Götaland finns nu en vårdgaranti, som innebär att patienten vid kö hänvisas till vård på annat håll. VG-regionen betalar sedan för operationen men jag skulle öka resurserna lokalt så att patienterna kunde opereras här hemma istället. Det är bättre för dem.

När det gäller sjukgymnastbehandling, t.ex bäckenbottenträning, så finns nationell brist. Uroterapeuter är också en bristresurs i landet. En per vårdcentral vore önskvärt. De har också kunskaper om till exempel nattlig enures, miktionsproblem hos neurologiskt skadade m.m. Fler inkontinensmottagningar behövs också.